SIN ENSAMMA KROPP

ELSIE JOHANSSON

föddd 1931

gifte sig 18 år gammal

fick barn 19 år gammal

började skriva när hon var 48 år

Hon debuterade redan 1979 (med Brorsan hade en vevgrammofon), men det var med trilogin om Tå-Pelles Nancy – alltså böckerna Glasfåglarna, Mosippan och Nancy (-96, -98, -01) – som Elsie Johansson i ett slag blev en av våra stora författare – både läst och belönad med många litterära priser.
Trilogin om Nancy följdes av Näckrosträdet 2004, och nu är det dags igen, för en ny roman;

Sin ensamma kropp, har Elsie Johansson kallat den och Anneli Dufva har resencerat den:




"Värdig. Stram. Med stil och integritet. Sådan är hon, 73-åriga Marie-Louise Parre, Maliss kallad – numera änka med tillgångar.Och faktum är att den här romanen till en början också är sådan – lite tillsluten och väl korrekt. (De första 40 sidorna visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om boken)

Maliss vandrar omkring i sitt vackra rymliga hem och för en dialog med sig själv, rannsakar sig själv och sin hållning – ja, just den, den där kontrollerade. Men hon förmår liksom inte släppa kontrollen…ens där.Men häng kvar som läsare, gör verkligen det, för allt efter att den där inre dialogen pågår, så spränger den också de mentala skydd som den skildrar, Maliss träder fram som den hon är eller hade kunnat vara, bakom allt. Och berättaren Elsie Johansson snurrar än en gång fart på ett livsöde, och det med sån glöd att man måste åka med.

Och även om Maliss känns igen – hon är lik både Nancy och Näckrosträdets Hildur – och det är samma 1900-tals förändring från fattigsverige till välfärdsland som bildar fond - så är det samtidigt påtagligt hur författaren Johansson hela tiden utvecklas. Hennes stil har alltid varit säker, och mer raffinerad än man kanske tror vid en första anblick. Talspråket, det dialektala, fragment av idiom har hon använt med både tonträff och medvetenhet. Men här verkar hon njuta av sin författarroll, av att få tillåtelse att äga och styra över dessa konkurrerande jag – att ge dem röster.

Precis som Maliss gradvis finner sitt sätt, genom att närma sig de svarta punkterna i sitt förflutna, så äger Elsie Johansson både sitt material och sitt uttryck. Det är något oerhört befriande över ett berättarjag, som är 73 år gammal och som fortfarande och på nytt griper sig an tiden och livet – som är kvinna, och som känner lust. Och det är lika märkligt att tänka på alla dessa kvinnor som suttit fast i äktenskap – må det vara av skuld, beroende eller rädsla – och som aldrig vågat kräva rätten till ett eget liv. Dygdens pris? Eller konventionens?I vår fumlande era där askungedrömmar verkar blivit legitima på nytt, så behövs Elsie Johansson, behövs den där kvinnan med erfarenheter som kan fastslå värdet av ett eget val, en egen kropp, ett eget rum. "

Det var mer än en gång som jag kunde känna igen mig själv i denna kvinna.
Kan bara säga läs boken.