Så är det nu

För fyra år sen´köpte jag en bostadsrätt i Nacka. Där bor jag ensam (frånskild) men har en söt papegoja inneboende. Den är både min och dotterdotterns men får bo hos mig för att hon inte ska behöva vara ensam hela dagarna. Något som jag alltså lovat i ett mycket svagt ögonblick. Det är väl det mor/farmödrar gör. ? Troligen kommer gojan att överleva mig - dom kan ju bli över 30 år och får hon bara vara frisk så... Själv är jag 70+!! Dotterdottern som heter Fiffi väntar spänt på att få "eget" så att hon kan ta hem gojan till sig själv. Gode tid - det är säkert 8-10 till dess! Gojan, Kinah, är faktiskt gullig och har lärt sig prata en hel del. Fiffi och jag tränar henne. Hon älskar att duscha! Men hon skräpar ner jättemycket och jobbigt är det att städa buren nästan varje dag. Men nu är det ju så att jag lovat och det känns kymigt om jag skulle ångra mig så här efter två år. Om jag inte orkar längre blir det ju en annan fråga.

När jag bloggar runt läser jag rätt ofta att många kvinnor/tjejer har ont, ont och smärta, smärta. Kända begrepp även för mig, men jag stoppar i mig mediciner och kan då leva nästan normalt. Han känningar av "omslag i vädret". Diagnosen är RA Rematoid Artrit och dessutom har jag artros i händerna. Jag förbannar alla förpackningar som ibland kan vara lögn att öppna. Mina universalverktyg brukar vara sax - nötknäppare och hovtång. Insjuknade i Polymyalgia Reumatica 1987 och den har under åren övergått till RA. Händerna är värst men har tursamt nog inte deformerats alltför mycket. Men styrkan saknas. Vissa dar kan jag inte ens öppna tandkrämstuben. Men man lär sig ha "det onda" omkring sig och för det mesta talar jag inte alls om det.

Jag måste ut och promenera mer! Men jag har så mycket annat att stå i att det glöms bort litet för ofta. Reumatiker måste röra på sig jag vet allt det där, men det blir som sagt inte alltid så. Så har jag fått en falukorv runt midjan som Anna Skipper skulle rata omgående! Det gör givetvis även jag och har redan börjat tackla eländet. Genom Viktväktarna alltså!!

Jag har tre barnbarn. Två - Fiffi och brorsan Calle - bor nära mig och under åren som gått har jag blivit inte bara mormor utan något av en extra mamma för dem. Det tredje lilla barnbarnet bor i Dalarna och henne längtar jag ständigt efter. Sonen blev pappa rätt sent i livet och den guldlockiga, lilla ljusblåögda dottern har gjort stora förändringar inte bara för sina föräldrar, utan även för mig, som trodde att jag aldrig skulle bli farmor. Den lilla är drygt ett år och absolut bedårande. Och snäll - och äter allt - och sover hela nätterna !! Aldrig har jag upplevt det själv. Min aldste, sonen, sov först vid 4 års ålder, då jag som urtrött mamma hade mutat honom med "du får 25 öre om du vaknar i din egen säng i morgon". På 3:50 fick jag nattsömn, men det var bara för att sonen fått klart för sig pengarnas värde och kunde smita iväg och köpa godis i den närbelägna kiosken. Dottern varken sov eller åt. Hon är uppfödd på banan, köttbullar och havregrynsgröt. All potatis silade hon ut mellan tänterna. Den hon åt, fick jag leka in in hennes mun. Men tänk- hon blev söt och vuxen och matglad toppenmamma! Nu lockar Oprah´s (mitt favorit)-program så jag säger adjö för denna gången.