Om jag skulle välja ut en mening, för att sammanfatta hela min lära, skulle jag säga:
LÅT INGENTING ONT VARA I DINA TANKAR /Konfutse
Nu är jag verkligen ledsen, bedrövad djupt sorgsen och nedslagen! Så ofta läser man i tidningen om alla hemskheter som händer. All omotiverad misshandel, våldtäkter och annat ont. Men så plötsligt blir man helt chockad av att höra att man känner "offret". Den 16-årige pojken som avled av att ha blivit misshandlad av fem pojkar på Kungsholmen i Stockholm - var barnbarn till min kära barndomsväninna. Hon ringde mig i morse och berättade och både hon, föräldrar, syskon och många vänner är helt lamslagna av sorg. En skötsam, snäll, väluppfostrad och rar skolpojke - på väg att möte livet - har blivit mycket rått och brutalt nerslagen.
Min väninna och jag har följts åt sedan vi var 5 år gamla och vet det mesta om varandra och har följts åt genom livet. Även om flyttningar för oss båda inneburit att vi haft långa avstånd mellan oss har alltid telefonen funnits och på senare år bor vi närmare varandra och kan ses lättare. Jag känner djupt för min vän och det som drabbat hennes familj och vet inte hur jag ska bemöta all denna sorg. Det enda jag kan göra är att försöka finnas till för henne och börjar med att överlämna en blomma.
I tidningen ser jag att de 5 pojkarna är fasttagna och nu misstänkta för mord. Hoppas dom får riktigt stränga straff! Och deras stackars föräldrar, hur går det för dom?
Hur ska man få slut på allt ont och elakt som finns där ute i livet? Vad gör rättsväsendet/socialen - hur uppfostrar föräldrar sina barn till rätt och fel? Vad gör skolan som kanske uppmärksammar om någon person är på väg "utför"? Varför tar så många unga berusningsmedel (alkohol, anabola, knark) ? Är ingen lycklig längre?
Jag är för upprörd och tagen att orda mer. Följer familjen och tidningarna och hoppas jag kan göra något för min kära barndomsvän. Om någon vet, ge mig råd, snälla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Men åhhhh så ledsamt för dig och för din väninna.
Det är så hemskt och man vågar knappt läsa tidningar eller se nyheterna mer.
Världen är så hård och rå och var har all respekt för människan tagit vägen?
Jag tror att du kan vara ett stort stöd för din väninna genom att lyssna.
Stackars dig vad du råkar ut för mycket, blåslagen kropp och nu detta.
Önskar dig allt gott min vän
Ta väl hand om dig
Kram
Jag har ingen aning om vad man kan göra för en person som drabbas av en sån sorg utom att höra av sig och finnas där om hon vill prata.
Kan för mitt liv inte förstå hur man överlever att missta ett barn,det måste vara det värsta som kan hända.
Tack snälla du för det du skrev om din vän och Embrel.
Embrel och Humira är i princip samma sak och enligt överläkaren här på Reumatologen så har ingen reagerat som jag på Humiran.
Vet du om din vän reagerade redan efter första Embrelsprutan eller om hon tagit flera?
Jag känner mig inte mogen att ta ett beslut ännu om jag ska våga prova en gång till eller inte.
Problemet är att den medicin jag har nu inte räcker till utan mina leder förstörs mer och mer.
Jag har även atrosförändringar och de har nyss hittat benpålagringar i bäckenet som tyder på att jag troligen har Becherews som också är en reumatisk sjukdom.
De måste hitta en medicin som håller inflammationerna i schack och det bästa som finns just nu är Humira och Embrel.
Jag vet varken ut eller in som det känns just nu.
Tack än en gång för att du bryr dig om lilla mig,det värmer.
Din vännina har tur som har en vän som du.
Ha en skön kväll!
Kram/Helena
Christina:
Tack, jag ska lyssna gott och bara vara tror jag. Idag skulle Ricardo fylla 17 år och mamman hade gjort i ordning ett presentbord till honom, som han skulle få på morgonen. Men hon orkade inte åka hem, så de(modern + sambo) tog in på hotell i natt. Hela familjen går på krishantering. Min väninna var ganska fattad men otroligt trött.
Helena:
Väninnan fick Embrelsprutor under några månader innan klådan kom. Om Humira hjälper dig så tycker hon absolut att du ska fortsätta och i fall det behövs kontakta en hudläkare för utslag som du kan komma att få. Utslagen går ju att ta hand om med ex. cortison. Ha det gott vännen. Kram
Ibland så gör det ont i själen.. nu är en sådan gång! Var hittar man några svar för en sådan ofattbar ondska?
Det man önskar allra allra mest är ju att man kunde vrida klockan tillbaka till före detta ofattbara!
Var hittar man styrka för att ta sig igenom något sådant?
Jag läste någonstans att många som råkar ut för svåra, ofattbara och oåterkalleliga saker har en rädsla inom sig att de ska bli en belastning för andra i sin sorg.. och väljer därför att stänga in sig, och dra sig undan.
Lite kan jag känna igen tänket, än om jag absolut och aldrig kan jämföra mitt elände med att förlora ett barn, eller ett barnbarn. Men jag känner ibland att folk måste blir less att höra om min sorg, mitt elände... man vill ju inte pådyvla andra sin sorg... ja, typ så!
Nog har man några gånger träffat människor som pliktskyldigast fråga hur det är, och sen knappt lyssnat på svaret!
Jag tror på att tvinga sig på litegrann... inte vänta på att någon kommer och vill berätta! Det kanske är svårt.. men man får kanske pejla stämningen, och om de behöver prata! Kanske det inte är läge precis nu - men säkert kommer det!
Kära kära du... hoppas att du mår någorlunda bra! Jag tänkte på dig idag...!
Varma kramar från hjärtat...
Vilken fruktansvärd sorg o så fruktansvärt onödigt...
Har ju själv mist ett barn p g a av sjukdom så jag vet helvetet föräldrarna ska igenom... Ännu mer smärtsamt när det är en så meningslös händelse...
Vi hade s k vänner som bara försvann för de antagligen inte visste hur de skulle hantera vår sorg. Men det sorgliga var att de var mina äldsta vänner o jag har nog inte kommit över det än. De som jag inte alls trodde skulle finnas för oss fanns där.
Det enda man vill är att någon hör av sig, fastän jag inte orkar prata. Som fortsätter ringa som kommer o besöker fastän jag bara gråter... En som orkar lyssna när jag för 100:e gånge drar samma historia o som kramar mig när jag behöver omtanken som allra mest... En som finns där fortfarande efter 1 mån, 3 mån, 6 mån, 1år, 2 år osv o som inte tröttnar på att höra samma sak upprepas om o om igen...
Vi hade förmånen att ha sådana vänner också...
Lider så med dina vänner... är samtidigt så glad at vi lämnade storstan för ett nytt liv här ute på landet. Vår son som är 17 gillar fortfarande att vara hemma o jag är bara så glad över det. Tids nog kommer utelivet men han o omgivningen hoppas jag är mognare o har huvet med sig även under en utekväll...
Men sorgen är lika hemsk även för den/de som begick våldsdådet... Att som förälder ha en 16 åring som har varit med om att döda en jämnårig måste vara ett smärta som är mer än jag ens orkar tänka på...
Varmaste kramar till dig
Så hemskt och så sorgligt! Jag vet verkligen inte var skulden ska läggas - förutom på dem som sparkade och slog. De var ju inga småbarn, så ett visst tänkande kan man förvänta sig.
Det går inte att tänka sig in i hur föräldrarna till pojken kommer att ha det resten av sina liv...
Kram Eleonora!
Elisabeth:
Tack för ditt långa, fina svar. Jag tänker inte bara sitta och vänta, utan kommer att ringa och föreslå träffar av olika slag, hos mig, hos henne, gå på Roslin-utställningen osv. Tack, tack min vän för svar och råd.
Dubbelörnen:
Tack rara du för ditt långa och fina svar. Jag blev så ledsen höra att du också förlorat ett litet barn. Det är nog det hårdaste som kan drabba en som förälder - att mista sitt barn. Ditt råd sätter jag stort värde på och tänker inte ge upp att höra av mig och återkomma till min vän ofta, ofta. Hon har 4 barn här i Stockholm och detta av älsta dotterns yngste son. Idag skulle ha ha fyllt 17 år. Mamman + sambo orkade inte bo hemma i natt, bla eftersom presentbord till födelsetuppvaktning stod klart där hemma. De bodde på hotell. Pojken var skötsam, snäll och väluppfostrad och hade just träffat sin första kärlek. Den flickan (och hennes föräldrar) var också med vid avskedet på S:t Görans sjukhus.
Och hur ska man som förälder komma över att ens son sparkat ihjäl en kamrat.? Jag hoppas de 5 pojkarna får kännbara straff, men som vanligt kommer det väl att daltas och bevisbördan blir väl också problem att knäcka. Men grabbarna var så vuxna och visste att om 5 sparkar på en hjälplöst liggande person - är det inte mod, utan en ren avrättning utan tillstymmelse till moral eller normalt beteende.Tack rara vännen för ditt fina råd. Kram till dig
Amber:
Tack för ditt svar. Ricardo var yngst av 4 syskon och den ende som bodde kvar i hemmet. Det är så sorgligt att man bara vill gråta. Kram till dig.
Hoppas att din dag är lättare idag, kan en liten kram hjälpa lite så kommer en här.
Kram vännen
*ordlös*
Känner så för dig och din väninna med familj... så fruktansvärt?!
Vet inte hur man ska få ett stopp på det här... däremot vet jag att många föräldrar idag inte FÅR vara de föräldrar de önskade att de skulle vara, detta på grund av ekonomi (båda föräldrarna tvingas jobba heltid, och mer därtill, för att få det att gå ihop ekonomiskt...) - många skulle säkert vilja finnas mer för sina barn.
Som jag sade en gång: jag skaffade inte barn för att andra (läs: dagis/skola/fritids) skulle fostra dem... det vill jag göra själv. Överföra mina tankar/värderingar till dem.
Det var bättre förr, då en familj kunde leva på en lön (om de ville).
Inte för att det hjälper mycket, men jag överöser er med tankar... kram!
Birdie:
Tack min söta vän för dina fina ord. Du är så förståndig och jag tycker som du. Har ju själv varit hemmafru i 25 år och verkligen haft möjlighet ge trygghet till mina barn. Visst var många saker bättre förr, men långt ifrån alla. Jag tycker slappheten på engagemang är värst nu. Brist på empati. Få vågar ingripa. Men det finns så många fina ungdomar, igår på Ricardos födelsedag fanns många ungdomar på platsen med blommor och ljus och frivilliga äldre personer som hjälpte till på olika vis.
Jag tror också att man SKA "tränga sig på". Inte vara rädd för att störa. Jag har iofs - Gud ske lov - inte förlorat ett barn, men när min mamma gick bort så värmde det oerhört när människor beklagade sorgen och jag både kände och visste att de verkligen menade det. Även om det ibland kan bli väl många som ringer och kommer, så är det MYCKET bättre än om inga skulle göra det. Och jag tror det är mycket bättre att råka störa någon som velat vara ifred än att inte höra av sig till någon som skulle mått bra om man gjort det. Vi svenskar är så himla rädda för att "tränga oss på".
Ta hand om dig.
Kram
Pimli:
Tack för ditt fina råd. Jag har själv kommit fram till samma beslut. Ha det gott. Kram
Ha en skön dag min vän
Kram
Det blir så hemskt mycket värre när man känner någon av de inblandade - vare sig det är som offer eller förövare...
Jag blev lika upprörd som alla andra över det här meningslösa. Hörde på radion P1, att det det finns gäng (vet inte om han menade just det här) som har som "hobby" att slå ner andra ungdomar och misshandla... en kul grej i brist på annat.
Dessutom var han säker på att de här grabbarna skulle få lindriga straff. Bra advokater - om killarna skyller på varandra blir ingen ansvarig... och sen när förövarna ångrar sig i en tevesoffa... då blir det dom som får sympatin...
Varifrån kommer alla empatilösa ungdomar? Vem har fostrat dom? Var gick det snett?
Bloggblad:
Min egen tro är 1) det har varit för slappt hemma, inga regler osv. 2) politikerna skapar inte säkra lagar och påföljden är ibland för ringa 3)advokater (läs Silbersky) som är duktiga på att bortförklara och ej kan finna bindande bevis "utan tvivel".
Så länge de kriminellt benägna ungdomarna vet att inget straff kan utdömas, kommer dom att fortsätta. Sorgligt!
Tack för ditt svar och kram
Skicka en kommentar